Zäta

Zäta

Vad handlar Zätas blogg om?

Zätas blogg handlar om allt och inget. Den är som en dagbok, fast kanske lite mer anonym. Zäta har bloggat sedan den 9de februari 2008.
Det finns inget vettigt syfte med Zätas blogg, mer än att ge utlopp för verbal inkontinens. Zäta bloggar när hon hinner och har lust. Det kan blir mycket eller lite och mest utan någon som helst ordning.
Du som läser är välkommen att lämna en kommentar. Zäta blir glad när hon läser vad du skrivit, men känn ingen press. Vill du kontakta Zäta lite mindre offentligt kan du maila: blogg@zettervall.se

Äventyr i bilen

Med glimten i ögatPosted by Zäta Fri, May 13, 2016 14:45

Nu måste jag få berätta två knäppa grejer.

Jag parkerade i Nordstans P-Hus i går kväll. När jag ställde bilen var det gott om utrymme. Platsen till höger var tom och till vänster stod en liten bil prydligt parkerad. Rutorna gick sådär på snedden ni vet, så att det ska vara extra lätt att köra in och ut utan bekymmer.

När jag skulle åka hem var det dock inte lika bekymmerslöst. Det var inga problem att betala för parkeringstiden i automaten nere i Femmanhuset och jag hade memorerat rätt våning och parkeringsområde.
Men när jag kom fram till min bil upptäckte jag att den där lilla bilen till vänster bytts ut mot en stor monstrigt svart stadsjeep och den tomma platsen till höger var upptagen av en liten skitbil. Båda fordonen hade tryckt sig så nära min bil de kunde. Förardörren fick jag bara upp tio centimeter och passagerardörren hade bara en aningens mer spann innan den slog i skitbilens stänkskärm. Jag hade förmodligen kunnat klättra in via passagerarsidan om den lilla bilen bara hade ställt sig som normala bilar gör och inte nödvändigtvis kört in så hiskeligt långt i sin ruta. Det saknades bara 10-15 centimeter för att min passagerardörr skulle kunnat gå fri från den där irriterande stänkskärmen.

Först stod jag och var frustrerad en stund och sen blev jag arg och lite högljudd i mitt uttryckssätt. Jag fick syn på två killar i en parkeringsrad längre bort och hoppades att de skulle höra mig och komma och fråga om jag behövde hjälp men de tittade inte ens åt mitt håll. Då ropade jag till den tanigaste av dem:
-Hallå, är du smal?
Min fråga resulterade bara i en skygg blick och sedan fick jag se två vuxna (men ganska smala) män snabbt hoppa in i sin bil och köra iväg.

Ungefär då kom jag på att jag ju betalat biljetten i den där automaten och kanske inte hade så lång tid på mig innan jag var tvungen lämna P-Huset innan någon fruktansvärd straffavgift skulle drabba mig.

Jag började knuffa på bilen men som den ordentliga människa jag är så låg ju både handbromsen och växeln i så bilen rörde sig inte alls.
Jag chansade och öppnade passagerardörren igen och kunde sträcka in en låååång arm och lossa bromsen och lägga ur växeln. Jag hade övergett tanken på att behålla kläderna i rent skick men var livrädd att jag skulle fastna. Turligt nog lyckades jag även åla mig tillbaka.
Sen knuffade jag igen. Jag skulle bara behöva putta bilen 20 cm för att passagerardörren skulle komma förbi skitbilens stänkskärm.

Men det gick inte. Min bil stod stabilt i en nedsänkning i asfalten och så fort jag puttat en liten bit rullade den tillbaka ner i gropen igen. Det skulle vara omöjligt för mig att hinna runda bilen, få upp dörren och kasta mig in i passagerarsättet under den korta tid det tog för bilen att rulla tillbaka ner i håleländet!

DÅ, som Gudasända, kom ett äldre par gående och frågade hur det var fatt. Det var en liten dam och en lika liten farbror men för att lösa kniviga situationer krävs ofta mer hjärnkapacitet än muskelkraft.
Jag vill inte påstå att jag kommit så långt i min desperation att jag var uppgiven men jag lät nog ändå inte helt stabil på rösten när jag förklarade:
-De här bilarna har parkerat för nära och jag har så stor rumpa att jag inte kan komma in!

Ni vet det där tillståndet när man är en aning för stressad för att komma på de mest uppenbara lösningarna. Jag befann mig nog just där just då. (Och kanske det gulliga paret också skulle det visa sig.)

Den lille mannen tog sig fundersamt om hakan och sa:
-Men är det inte bättre att du knuffar bilen bakåt i stället, och får ut den här i gången. Då blir det gott om plats att kliva in. Vi kan hålla vakt så länge, så det inte kommer några andra bilar och kör på dig!

Jag får erkänna att jag pinsamt nog faktiskt inte hade tänkt på det smarta i att knuffbacka bilen några meter i stället för att envisas med att försöka få den framåt några decimeter!

Medan tanten höll vakt knuffade jag ut vår kombi med aktern före, och den lille farbrorn höll fast i takräcket för kung och fosterland när jag var klar, så att bilen inte skulle rulla tillbaka ner i den förrädiska gropen medan jag tog plats i förarsätet och äntligen kunde påbörja hemfärden.

Inte behövde jag betala någon straffavgift för försenad utfart heller...

*

På vägen hem lät jag P1 bli min vän på vägen.
Jag lyssnade på ett timslångt program om …*trumvirvel… avföringstransplantation!

Forskare, läkare och programledare diskuterade på seriösen (Guldgossens myntning) bästa sättet att transplanterade fekalier från någon med frisk tarmflora till personer med svår, och i vissa fall livshotande diarrésjukdomar. Det är tydligen så att när penicillin inte biter längre, för att någon fått för mycket av den varan tidigare i livet, så återstår bara tillfriskningsalternativet att sätta in bra och friska bakterier från någon annans bajs. Och man kan inte plocka ut bara bakterierna utan måste stoppa in själva avföringen i den sjuka tjocktarmen.
Detta görs genom gastronomi (slang via näsan), collu... någontingskopi (bakvägen) eller som kapslar. Det finns nackdelar med alla tre sätten och ett forskarteam har satts samman för att utröna bästa metoden.
Kapslar kan patienten råka tugga på (man skulle svälja 15 bajsfyllda kapslar två dagar i rad) och om de upplöstes innan de hinner komma ner till tolvfingertarmen så kan patienten råka kräkas upp bajset och få ner det i lungorna och få lunginflammation och dö.
Gastroskopi kan göra att magmunnen inte sluter tätt och allt bajs går så att säga åt fel håll och patienten kräks eller hostar upp bajset, får det i lungorna och dör (eftersom inget penicillin är verksamt på de här patienterna och det är bara penicillin som biter bra på lunginflammation). Bakvägen innebär ofta att man retar bajsfunktionen så att patienten bajsar ut det braiga bajset som sprutats upp via stolgången, in det hinner göra sin verkan.

En bit in i programmet intervjuade de en kvinna som blivit frisk tack vare avföringstransplantation och också en... donator! Han berättade att han var glad att få betalt för något man ändå ”måste göra”.

Jag var inte överdrivet sugen på mat när jag kom hem.

*

Senare: När jag berättat om mitt biläventyr för Förundersökningsledaren tittar han på mig med den där förundrade blicken som kanske säger: "Hur kan jag ha varit gift med den här kvinnan i 20 år utan att upptäcka hur blåst hon verkligen är!" och säger:
-Men, varför gick du inte in via kofferten! Vi har ju kombi!





  • Comments(2)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.
Posted by Linda Tue, May 31, 2016 14:05

Haha, sånt är så retligt. Senast det hände mig fick jag krypa genom bagageluckan. Önskade innerligt att jag hade haft ett illrött läppstift att skriva "för nära" med på rutan på de bilar som hade parkerat in mig.

Kram

Linda


Posted by Linda Tue, May 31, 2016 14:05

Haha, sånt är så retligt. Senast det hände mig fick jag krypa genom bagageluckan. Önskade innerligt att jag hade haft ett illrött läppstift att skriva "för nära" med på rutan på de bilar som hade parkerat in mig.

Kram

Linda