Zäta

Zäta

Vad handlar Zätas blogg om?

Zätas blogg handlar om allt och inget. Den är som en dagbok, fast kanske lite mer anonym. Zäta har bloggat sedan den 9de februari 2008.
Det finns inget vettigt syfte med Zätas blogg, mer än att ge utlopp för verbal inkontinens. Zäta bloggar när hon hinner och har lust. Det kan blir mycket eller lite och mest utan någon som helst ordning.
Du som läser är välkommen att lämna en kommentar. Zäta blir glad när hon läser vad du skrivit, men känn ingen press. Vill du kontakta Zäta lite mindre offentligt kan du maila: blogg@zettervall.se

Jag beundrar min dotter

BarnaPosted by Zäta Fri, June 05, 2015 12:43

Jag beundrar min dotter.

För många år sedan lyssnade jag på en föreläsning av Olof Röhlander. Den hade den provocerande titeln ”Det blir alltid som man tänkt sig”. Herr Röhlander pratade om mental träning och kontentan var nog egentligen att tankens kraft kan försätta berg.
Själv drog jag dock en även annan viktig lärdom av föreläsningen.
Den handlar om efterkonstruktion. När det inte går som man tänkt sig kan man tänka om.

Jag har praktiserat den här tankemodellen länge, långt före föreläsningen, och i skiftande sammanhang, men det var på något sätt en bekräftelse att höra någon annan sätta ord på det min hjärna hållit på med på egen hand.
För mig är efterkonstruktion ett sätt att sänka kraven på mig själv och att uppnå själsfrid (jag vet, det låter högtravande och gammeldags, men det är en höjdare de gånger det fungerar).

Låt mig ge ett exempel:
Vi ska spela med Zätas Band. I en av sångerna finns det en lång ton som blir jättesnygg när jag håller ut den ordentligt och låter den växa. Vi har övat många gånger och tycker att låten sitter. Jag ser som vanligt fram emot att få sjunga men är lite extra glad över just den där tonen.
När dagen kommer för vår spelning vaknar jag med ont i halsen. Jag dricker mitt morgonte och tar med en flaska vatten till övningen och det låter hyfsat men inte jättebra. När församlingen satt sig och det blir dags att äntligen sjunga den där tonen som jag övat på, utvecklat och sett fram emot så länge så blir det inte en stark, klingande, vacker ton utan i stället ett hest krax med mycket luft och fallande styrka.
Besvikelsen skulle kunna vara total. Jag skulle kunna grotta ner mig i självömkan och undra varför jag nödvändigtvis skulle till att bli förkyld just i dag. Men det gör jag inte. I stället ägnar jag mig åt konststycket efterkonstruktion. Jag bestämmer mig för att jag ville att det skulle låta precis som det lät. Att den svaga, spröda tonen var ett medvetet grepp för att väcka lyssnarna, för att göra dem berörda, att jag klippte tonen för att ge mer känsla åt texten.

Olof Röhlander hade också ett exempel under sin föreläsning. Han hade förmodligen flera, men det var ett som etsade sig fast i mitt minne. Han berättade om en förståndshandikappad kille som stod som målvakt i fotbollslaget Grunden Bois. Målvakten var väldigt kaxig och ropade glåpord till motståndarlaget. ”Kom igen då!” ”Kan ni inte bättre?” ”Vilka mesar ni är!” ”Ni lyckas aldrig göra några mål!” Olof fick sig ett snack med målvakten i halvlek och frågade hur det kunde komma sig att han var så katig fastän deras lag inte spelade bättre än motståndarlaget. Svaret var enkelt. De hade ju aldrig gjort mål. Den här målvakten var nämligen världens bästa målvakt och hade aldrig släppt in ett enda mål.
Matchen fortsatte. Målvakten var lika utmanande som tidigare. Men så kom ett hårt skott och bollen gick i mål. Olof väntade spänt på att få se reaktionen. Målvakten sköt ut bollen, ställde sig bredbent, korsade händerna över bröstet, sänkte huvudet någon sekund, och när han tittade upp igen fanns precis samma kämpaglöd som tidigare. ”Kom igen då, era mesar! Visa vad ni går för! Ni kommer aldrig klara av att göra några mål!”
Målvakten hade bestämt sig för att han var världens bästa målvakt, som aldrig släppte in några mål, och lät inte en sådan liten petitess som verkligheten komma i vägen för hans självuppfattning. Tyvärr har Grundens "Ravelli" nyligen gått bort, men jag är säker på att han gjorde de i full förvissning om att han varit tidernas bästa målvakt.

Jag beundrar lilla Svalan.

I går deltog hon i kommunmästerskapen i friidrott på Framnäs idrottsplats. Hon tävlade i 60 m och längdhopp.
I sprintloppet blev hon utslagen som trea av fyra deltagare redan i första heatet och gick inte vidare till final. I längdhoppet kom hon åtta eller nia.
När jag frågade hur det gått fick jag följande svar:
”Det gick jättebra. Du vet hur jag har haft problem när jag hoppar längd. Att jag gör avstampet typ en halvmeter före plankan. Den här gången lyckades jag trampa precis på plankan, eller i alla fall jättenära. Så jag har förbättrat mig massor. Och 60 meter, alltså, jag var bara jättelite efter hon som kom tvåa så jag skulle lika gärna kunnat gå vidare. Och så slog jag personbästa. Jag har aldrig sprungit så fort i hela mitt liv!”

Jag beundrar min dotter.

Lilla Svalan har aldrig lyssnat på några föreläsningar om mental träning. Jag tror inte att jag någonsin nämnt ordet efterkonstruktion i någon av våra samtal. Ändå har hon exakt rätt inställning för att kunna hålla en sund nivå på prestationsångest och krav och bli en människa som håller i längden.

*

Jo, jag vet att livet kommer emellan. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Men ibland är tanken det enda vi kan styra över. Och då är det ju dumt att inte utnyttja den möjligheten.

  • Comments(0)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.