Zäta

Zäta

Vad handlar Zätas blogg om?

Zätas blogg handlar om allt och inget. Den är som en dagbok, fast kanske lite mer anonym. Zäta har bloggat sedan den 9de februari 2008.
Det finns inget vettigt syfte med Zätas blogg, mer än att ge utlopp för verbal inkontinens. Zäta bloggar när hon hinner och har lust. Det kan blir mycket eller lite och mest utan någon som helst ordning.
Du som läser är välkommen att lämna en kommentar. Zäta blir glad när hon läser vad du skrivit, men känn ingen press. Vill du kontakta Zäta lite mindre offentligt kan du maila: blogg@zettervall.se

Slalom

Med glimten i ögatPosted by Zäta Fri, February 13, 2015 12:23

I kväll kommer Guldgossen hem. Då är hela familjen samlad igen efter nästan en vecka i förskingring. Jag vet att lilla Svalan haft det bra. Hon deklamerade direkt när jag hämtade henne vid bussen i onsdags, att hon inte längtat hem ett enda dugg och inte ville åka hem.
Jag hoppas Guldgossen kan leverera samma ord. Eller att han längtat efter sina föräldrar åtminstone pyttelite.

Förundersökningsledaren har gjort en mental inbokning av slalomdag i Rommebackarna vid Borlänge när vi ska upp och hälsa på Falunsystern om några veckor. Han har inte sett barnen åka slalom sedan Svärfar firade sin 50-årsdag i Sälen för många år sedan. Då var de så små att de inte kunde åka själva. Nu har de lärt sig utan Förundersökningsledarens inblandning och jag förstår att han är nyfiken på att få utvärderas deras kunskaper. Särskilt som Guldgossen kör utan stavar.

Själv har jag inte riktigt förstått mig på tjusningen med slalom. Det är ju läskigt att färdas snabbt nerför en brant backe med bara ett par smala trä- eller plastbrädor under fötterna. Fartvinden biter i kinderna och när man trillar blir man våt och kall.
Antingen lyser solen så att man blir snöblind och måste kisa sig till en fin huvudvärk, eller så snöar det, regnar, blåser eller är allmänt pissigt väder och då ser man inte ordentligt vilken väg de ostyriga skidorna bör ta i backen för att man ska komma ner så helskinnat som möjligt.

Dessutom sitter fötterna fast i något kängliknande skruvstäd som ger hela upplevelsen ytterligare en obehaglig dimension.
Jag minns när jag följde med ett ungdomsgäng upp till Sälen för en skidvecka i min ungdomsdagar. Jag hade fått låna utrustning av min blivande Svärmor (eller var Förundersökningsledaren och jag redan gifta? - jag minns faktiskt inte). Jag hade så vansinnigt ont i vader och fötter att jag bara med stor möda kunde linka fram i fjällstugan på kvällarna. Att spänna fast de där mördarklumparna på benen varje morgon var en plåga i storleksordningen barnafödande. Förundersökningsledaren bara skrattade åt mina överdrivna klagorop och menade att det ju är så det ska va.
Det var det inte - fick jag erfara senare när jag för första gången hyrde skidor och pjäxor. Svärmors skodon var anpassade efter hennes smäckra vader medan mina grovhuggna bonnaben behövde betydligt mer utrymme.

Det jag minns bäst från min ungdoms Sälenvecka, om man bortser från smärtan, var att vi lekte mörkerkurragömma i stugan och att en tjej gömde sig så bra i ett köksskåp att vi inte kunde hitta henne. Jag minns också att mitt hår började brinna men att Förundersökningsledaren var så snabb med släckningsarbetet (han dunkade helt enkelt handen i mitt huvud) att jag inte ens hann märka att det brann.

Senaste gången jag åkte slalom - vilket förresten var då när Svärfar firade sin 50-årsdag med att bjuda med hela familjen till fjälls - hade jag en nära-döden-upplevelse.
Det var sista dagen och vi skulle åka upp med liften till toppstugan, skida ner på andra sidan och lämna tillbaka hyrutrustningen. Första etappen gick bra för min del. Upp kommer man alltid.
Sedan tog det stopp. Världens brantaste backe låg plötsligt framför mig. Jag vet inte vad den hette men i minnet tycker jag mig se en skylt med texten "Ättestupa" i bjärt röda nyanser.
Förundersökningsledaren var snäll och lovade guida mig nerför men det hjälpte inte. Jag vågade inte åka. Han, och alla andra i sällskapet, åkte i förväg och jag tog av mig skidorna och försökte försiktigt att börja klättra ner i kanten av backen. Efter en stund kom en vänlig dam och erbjöd sig att köra ner mina skidor till dit den brantaste passagen var över. Jag tog tacksamt emot hjälpen och fortsatte att sakta, sakta, med dödsångesten flödande ur varenda por men mest under armarna, ta ett litet steg i taget. Jag tryckte ner stavarna och hoppades att de skulle hålla emot och jag halkade. Jag spettade in känghälen i snön och vägde försiktigt över tyngden på foten.
Till slut stod jag bara fastfrusen en bit ner i backen, oförmögen att fortsätta nedåt och utan chans att vända tillbaka igen.

Räddningen kom i form av en stadig man på scooter. Jag kan än i denna dag inte förstå hur scootern kunde klara att köra uppför den backe jag inte kunde ta mig nedför. När Förundersökningsledaren och de andra väntat ett bra tag och ingen Zäta syntes till och tiden till sista inlämning av skidutrustningen började närma sig sitt slut, hade de hittat en hjälpsam scooterchaufför och skickat honom på skattjakt.
Jag var inte särskilt svårfunnen eftersom jag uppskattningsvis bara förflyttat mig två meter från det ställe där Förundersökningsledaren lämnat mig en timma tidigare.

Nej, slalom är helt enkelt inte min grej.
Övriga familjen får gärna fortsätta utmana ödet i backarna, men jag håller mig hellre till betydligt tryggare sysselsättningar.



  • Comments(2)//blogg.zettervall.se/#post4410