Zäta

Zäta

Vad handlar Zätas blogg om?

Zätas blogg handlar om allt och inget. Den är som en dagbok, fast kanske lite mer anonym. Zäta har bloggat sedan den 9de februari 2008.
Det finns inget vettigt syfte med Zätas blogg, mer än att ge utlopp för verbal inkontinens. Zäta bloggar när hon hinner och har lust. Det kan blir mycket eller lite och mest utan någon som helst ordning.
Du som läser är välkommen att lämna en kommentar. Zäta blir glad när hon läser vad du skrivit, men känn ingen press. Vill du kontakta Zäta lite mindre offentligt kan du maila: blogg@zettervall.se

Larvigt värre

Blommor och bladerPosted by Zäta Fri, April 25, 2014 16:03

När jag kom hem från jobbet i onsdags gick jag raka spåret ut i trädgården. Eftersom vitlök, rabarber, gräslök och perenner börjat grönska igen efter sin vinterdvala var det hög tid att ge dem lite extra boost i form av hönsgödsel.
Jag har köpt en säck pelletserad hönsgödsel som ska vara lätt att dosera och mylla ner i översta jordlagret. Säcken har jag haft i flera år och det tar inte mycket på den eftersom doseringen är så pass låg. Dessutom har jag kanske inte varit så frekvent i användandet... och det där med att mylla är ju bara jobbigt... för att inte tala om att dosera rätt...

Okej, jag erkänner – hittills har jag bara ströslat ut lite gödsel på måfå i rabatterna och struntat i både dosering och myllande!

I år tänkte jag vara lite duktigare, och åtminstone krafsa ett tag i översta jordlagret efter att jag slängt ut näringen.
Gräslökstuvan fick den första givan. Den behöver i och för sig inget gödsel för den växer så det knakar ändå, men man måste ju försöka upprätthålla någon typ av rättvisa som trädgårdsgeneral. Persiljan fick också lite grann, och den såg definitivt ut att ha större behov. Jag hoppade över smultron och jordgubbar eftersom jag läst att de inte ska ha någon näring förrän skörden är över. Annars växer bara bladen och plantan struntar i att sätta bär.
Så gick jag över den mystiska kryddan som Förundersökningsledaren fått med sig hem från en elektronikmässa (!) i Tyskland förra våren, den spinkiga vitlöksblasten, lupinerna, fjärilsblomman, lökväxterna och den självsådda jättedaggkåpan i surjordsrabatten, perennerna i entrérabatterna och så min stolthet – Herr Rabarb.

Herr Rabarb har redan visat sig på styva linan, trots att han bara levt med fjolårets gräsklipp som enda sällskap. Jag experimenterade tidigt med en svart hink över de första hjärnliknande knopparna och han svarade snällt med de mjällaste, godaste, rödaste stjälkar jag sett och smakat. Nu är han dock avhinkad och börjar bete sig mer normalt.

Vid nästa varv i trädgården tog jag med mig handkultivatorn och kände hur trädgårdsmänniskan i mig växte när jag gjorde den där eftersatta myllningen. Jag var så i tagen att jag till och med myllade ner hönsgödsel runt fikonplantan som bor i kruka i uterummet och nyss börjat avhärdas under dagarna ute på altanen. (Fikonet tackade mig genom att raskt släppa igenom vattnet jag försökte vattna ner gödslet med och lämnade fula bruna fläckar i fogarna på klinkersgolvet.)

För att få ner hönsgödslet i jorden runt Herr Rabarb var jag först tvungen att lyfta bort fjolårsgräset. Och under det tjocka torra täcket hittade jag gott om daggmask, fin matig jord och – äckligt blekfeta larver. De är tjocka som mitt lillfinger och 3-4 cm långa. Rumpan är genomskinlig och innehåller svart bajs och längst fram sitter sex ben och ett litet ljusbrunt huvud med alienaktiga käkar som trycks ut ur munnen när de ska till att äta något. Mig till exempel. Tack och lov att jag hade handskar på mig.
Jag samlade ihop kanske 30-40 larver och trampade ihjäl dem mot gräsmattan. Sen ägnade jag hela kvällen åt att försöka ta reda på vad det egentligen är för individer som kommit på besök från yttre rymden. Att det är någon slags skalbaggslarver hade jag klart för mig, men jag ville gärna veta om det är vän eller fiende jag har att göra med.

Efter att ha försummat den tidigarelagda torsdagsstädningen (torsdag kväll var den vuxna delen av Zätafamiljen och övade med bandet inför gudstjänsten på söndag) till förmån för trevliga facebookgrupper, wikipedia, googelbilder och diverse trädgårdsforum kom jag till den fruktansvärda insikten att det förmodligen är pingborrar som flyttat in. De äter gräsrötter och ödelägger hela gräsmattor på en sommar och är fruktade inkräktare på fotbollsplaner, golfgreener och... villaträdgårdar.

En vänlig själ i en vänlig trädgårdsinriktad facebookgrupp hade vänligheten att maila mig några pdf:er med information om pingborrar, trädgårdsborrar, ollonborrar, noshornsbaggar och grön- och olivskimrande guldbaggar och igår var jag ute och rotade hos Herr Rabarb igen och fick tag i sju larver till. Efter att ha studerat dem noggrant har jag dragit slutsatsen att det mest troligt rör sig om guldbaggar. Men alla de där baggiga larverna är ganska lika så jag kan inte vara helt säker.

I helgen lär Herr Rabarb få jorden så kringmyllad att jag befarar att jag själv gör större skada på rötterna än några små larviga larvmunnar.



  • Comments(3)//blogg.zettervall.se/#post4331