På benen
KollegorPosted by Zäta Mon, August 30, 2010 16:34Bästa uppfinningen ever för oss skrivbordsslavar:
Eldrivet höj- och sänkbart skrivbord.
- Comments(0)http://blogg.zettervall.se/#post2870
Zätas blogg handlar om allt och inget. Den är som en dagbok, fast kanske lite mer anonym. Zäta har bloggat sedan den 9de februari 2008.
Det finns inget vettigt syfte med Zätas blogg, mer än att ge utlopp för verbal inkontinens. Zäta bloggar när hon hinner och har lust. Det kan blir mycket eller lite och mest utan någon som helst ordning.
Du som läser är välkommen att lämna en kommentar. Zäta blir glad när hon läser vad du skrivit, men känn ingen press. Vill du kontakta Zäta lite mindre offentligt kan du maila: blogg@zettervall.se
Kollegan talar med en äldre herre i telefon. Syftet med samtalet är att bjuda in honom till en mässa. När kollegan lagt på säger hon:
-Han kan nog inte komma. Han var sjuk.
-Vad var det med honom då? frågar jag.
-Han var en farbror…
-Ja, det är ju en farlig sjukdom!
En stund tidigare har jag hittat en fotpall under mitt skrivbord. Med mina långa ben tycker jag inte att jag behöver någon sådan så jag frågar kollegan om hon vill ha den.
I eftermiddag ska vi byta platser på jobbet. Vi brukar göra en rokad varje halvår. Det är bra av flera anledningar.
Jag ska få flytta in i vår nya avdelning. Det kommer innebära bättre ljudisolering, nya sköna stolar och höj- och sänkbart skrivbord. Nackdelen är att det blir minimalt med dagsljus.
Åldernojiga kollegan, utan åldersnoja, har haft problem med sin mobil ett tag. På senaste tiden har hon inte kunnat skicka SMS.
Snygga unga kollegan föreslår att det nog kan var något fel på simkortet och då får man ringa kundtjänst så att de kan kolla läget.
Åldernojiga kollegan ringer:
-Hej. Jag har nog något fel på mitt simkort. Det går inte att skicka några SMS nämligen.
-Vad har du för telefonnummer?
-XXX...
-Jaha, nej, jag kan inte se något fel här.
-Men det har varit så ganska länge, kanske två veckor. Det funkar när jag använder min dotters mobil men inte med min egen.
-Vänta ska jag titta lite till då.
-Ja, för så här ska det ju inte va. Det har gått att skicka SMS tidigare.
-Men du, nu ser jag ju här... du har inga pengar på kortet. Det är 55 öre i saldo på kortet.
-Eh, okej, tack och hej.
I dag ringer vi till bostadsrättsföreningar.
Åldersnojiga kollegan (som bestämt hävdar att hon inte är åldernojig) har lyckats ringa både Brf Presáren och Brf Venusbacken.
Eftersom det är "terminens" sista dag, och vi är idel fnittriga tjejer som jobbar, så kan ni ju gissa vad vi associerar till.
Jag har fått ett jätteroligt mail i min inbox på jobbet. Det är faktiskt kul med stavfel, syftningsfel, helt fel ord och så vidare, i alla fall skattar jag gott åt detta:
Hälsningar!
I tycker att svar kommer att bli en överraskning för dig, men ändå, tror inte att detta är ett spam e-post. Det var inte skickas med någon automatisk e-post maskin. Jag fick en svar den föregående vecka. Avsändaren var okänd, ämnet för e-post var - "Folk söka och hitta it". Vanligtvis Jag betalar inte någon uppmärksamhet till svar av stuff, men då jag beslöt att öppen och läsa den. Detta e-post handlade om människors liv, kärlek och relationer i allmänhet. I slutet av svar där var e-post på personer - "Jag skulle vilja veta". De var alla indelade i 2 kolumnerna - män och kvinnor. Jag vet inte säker, varför från alla de befintliga där talade jag plockade upp din. Kanske var det öde och vi kommer att skapa en bra familjen tillsammans? Jag tror på ödet. Jag skulle vilja säga några ord funktioner om mig själv i denna brev.
Mitt namn är Rima. Jag är 29. Jag var inte gift och har inga barn. Jag vill inte röka eller använda några alkoholhaltiga drycker drycker. Jag är stark och patient, Syftet orienterade kvinna. I tycker att det bästa kriterierna för någon person är respekt gentemot alla andra. I min gratis gången jag idrottsverksamhet eller jogga i parken. Jag är en mycket romantisk glad person verkligen. Ibland kan jag sluter ögonen och start dagdrömmer. Du kommer tänka nu - Varför har detta kvinna skrivit mig en brev, hon har allt! Mitt liv saknar den bästa känslan. Jag är enda.
Jag är ensam och få spärrats på grund av denna tomhet i mitt liv. Jag ser solnedgången varje dag och be Gud att skicka mig en äkta kärlek. I mitt land den 90% av männen vill ha en kvinna för att förödmjuka henne. Det är varför jag har valt att prova min lycka Med hjälp av en Internet. Jag har inte gjort det förut, men nu har jag detta tillfälle och hoppas att någon av mina änglar kommer att hjälpa mig. Om du är intresserad av min personlighet, skicka mig din svar, skicka mig ett svar. Jag vill få känna dig. Jag söker en älskare att föra denna fullkomlighet och fullständighet i mitt liv. Jag vill dela allt med ett jag kommer att älska!
Jag vill berätta min personliga e-postadress:
rimmmmawer@yahoo.com
I följande E-post Jag kommer att berätta mer om mig och mitt liv. Säkert ser du massor av mina bilder, där du kommer att se mig och lära känna min livsstil. Dessa bilder kommer att visa mig olika - Glad, fundersam och ledsen ibland. Om du läser min brev, Jag får en möjlighet att hoppas på kärleken! Jag ser fram emot ditt svar. Jag vill verkligen veta mer om dig. Kom ihåg mig. Din nya pen-vän,
Rima.
Tjoho!
Efter två dagar och en enorm tvätthög är jag äntligen tillbaka på jobbet.
Vi har till och med cyklat, barnen och jag, dagen och det fina vädret till ära.
Det går inte så bra för mig på jobbet just nu. Jag drar inte in några pengar och börjar bli duktigt frustrerad.
Och det hjälper inte att jag känner till de där knepen med att ruska av mig, tänka nytt, ända in i kaklet, jobba hårdare, tänka positivt, vara smart, ligga på...
Vi har fått nya lampor på jobbet. En lysrörsarmatur över varje skrivbord.
Man kan antingen tända ett rör som lyser upp mot taket och ger ett skönt allmänljus, eller ett rör ner mot skrivbordet som ger en intensivare arbetsbelysning, eller både ock.
När jag kommer gående från köket ut mot stora arbetsrummet och lamporna är tända, ser det ut som en sjukhussal med sina olika bås och den sterila belysningen. Kanske inte så mysigt, men jag är faktiskt inte här för att mysa, utan för att jobba.
Kollegan som bokat besök med Richard Herrey, talade just med en kvinna som heter Leskulla! (Läsk-Ulla!)
Och häromdagen talade hon med en herre med det välklingande efternamnet Spärrman. (Det kvittar hur man uttalar det så blir det fel.)
Vi har två elektriker springandes här på jobbet i dag.
Eller springandes och springandes. Jag vill väl inte påstå att de direkt gör några högre varvtal.
Och elektriker och elektriker... Hittills har de lyckats släcka datorerna för oss tre gånger.
Vi diskuterar vilken typ av människor vi oftast kommer i kontakt med per telefon och hur vi bemöter dem på olika sätt.
Cykelkollegan hävdar:
-Jag pratar ofta med personer med problemsvårigheter.
Vi andra nickar lite instämmande.
Språkförbistringen mellan Sverige och Norge fortsätter att vara svår.
Jag ringer en växel och söker en norman.
Så här låter samtalet:
-Hej, mitt namn är Zäta. Jag söker Ole Solestad.
-Han har lunch till kvart på tolv.
-Kvart PÅ tolv?
-Ja, kvar på tolv.
-Menar du kvart i tolv? (Jag tänker efter lite.) Eller nej, det kan du inte göra. Du menar kvart över tolv!
-Kvart på tolv.
-Är det före eller efter tolv? (Jag känner mig som en idiot när jag frågar och det tycker tydligen växeldamen att jag är också.)
-Före såklart!
För en sekund sedan bokade min kollega ett besök... med Richard Herrey!
Kände bara att jag ville berätta det.
Jag råkar ringa fel och kommer hem till en äldre (mycket äldre...) dam.
Följande samtal utspelar sig:
-Hallå!
-God dag. Mitt namn är Zäta. Har jag kommit till Bilia?
-Hallå?
-Har jag kommit till Bilia?
-Jag hör inte.
-Har jag kommit till Bilia? (Börjar inse att den här knarr-tanten inte jobbar på Bilia, och med högsta sannolikhet inte har jobbat någonstans alls de senaste hundra åren.)
-Du får tala högre.
-Jag har nog ringt fel.
-Vad säger du, du hörs inte.
-Jag ber om ursäkt, jag har nog ringt fel.
-Men tala högre människa. Du hörs inte!
Till slut talar jag jättehögt och säger:
-Jag ber om ursäkt, jag har ringt fel.
-Skrik inte åt mig!
I går var jag till sjöss!
Jobbet anordnade mässa ombord på en färja och jag var med som fotograf/reporter.
Mässan blev riktigt lyckad. Både utställare och besökare verkade nöjda och glada.
Själv var jag gladast över att träffa min kusins sambo. Jag har inte träffat varken honom eller kusinen på flera långa år, men upptäckte genast att de är lika trevliga som jag minns.
Med på mässan var några namnkunniga föreläsare och moderator för dagen var Karin Klingenstjärna. Hon är ledare för Damorkestern och har varit kapellmästare i "På spåret" under många år.
I avslutningen av mässan avtackades hon av vår VD och de samspråkade lite uppe från scénen. Plötsligt pekar hon på mig som står lite vid sidan av folkhavet och dokumenterar och så frågar hon:
-Vem är det där?
Vår VD svarar på fullaste allvar:
-Det där är Bingo.
Jag ringde just och sökte en kvinna på ett företag i Särö. Jag blev kopplad till hennes mobil och gissa om min förvåning när en man svarar och berättar att han är taxichaufför för Taxi Kurir i Stockholm, och att kvinnan jag sökte just glömt sin mobil i hans taxibil.
Den vänlige mannen gav mig sitt namn och sitt mobilnummer och bad mig söka rätt på kvinnan som glömt mobilen. Jag har vidarebefodrat uppgifterna till hennes företag.
Om ni någon gång ämnar glömma något i en taxibil i Stockholm, rekommenderar jag att ni väljer att anlita Taxi Kurir!
Jag delar arbetsplats med någon som jobbar kvällspasset. Det funkar fint men ibland blir jag nyfiken på den person som sitter här.
Det enda jag hittills vet om honom eller henne, är att hon har betydligt mindre huvud än jag och en fruktansvärt lång överkropp, eller möjligtvis pygmékorta ben.
När jag kommer till vår gemensamma plats på morgonen är nämligen headsetet ihoptryckt för att passa en liten skalle, och skrivbordsstolen och nedsänkt så långt som går.
I dag var dessutom en del av handledsstödet bortpillat och placerat på en inspelningslåda som står på skrivbordet. Handledsstödet består av silicon och är en läskigt klibbig massa. När jag flyttade den lilla bortpillade biten till papperskorgen kändes det som att röra någon annans snorkråka. (Ja, jag vet ju att mina egna är betydligt torrare...)
Tror ni det är någon som driver med mig?
Jag har sökt inköpsansvarig och fått veta att han heter Tom Börs.
I dag pratar vi med människor med ovanliga efternamn.
Vad sägs om:
Paganus
Bistick
Jämnåriga kollegan brukar jobba till kvart i tre. I dag jobbar hon till fem.
Nu är klockan kvart över fyra och jag märker tydligt att hennes hjärna slutade i vanlig tid.
Kollegan bjuder in till en mässa och brukar berätta lite om resan, att förtäring och resa ingår till exempel. Men så blir det fel:
-Vi bjuder på mat och pengar!
Medan vi ringer diskuterar vi ibland dem vi talar med. Jag berättar om en trevlig man jag just haft på tråden.
-Hur gammal lät han? undrar kollegan.
-50, svarar jag.
-Som en silverrygg, tillägger jag sedan eftersom jag vet att kollegan är lite svag för just äldre, gråhåriga gentlemän.
-En svinrygg? undrar kollegan förvånat.
Vi har haft en tävling den här veckan. Om vi klarar målen får vi sluta vid lunch idag.
Jag vet vad jag ska göra med min lediga eftermiddag. Det har med lappar att göra...
Mina kollegor diskuterar vad de ska hitta på. Två av dem ämnar åka till IKEA.
En tredje utbrister:
-Åh, vad roligt! Det skulle jag också vilja göra... Men, just det! Jag ska ju till IKEA på söndag.
Mina kollegor har lurat in mig på en kur.
Inför hotet att vara den ende som inte luktar illa nere i vårt hörn, så kapitulerade jag och hakade på deras 20 dagar av ständigt drickande.
Nu sitter jag här, 265 kr fattigare, med en liten flaska sammanpressade örter. Jag försöker att tvinga undan illamåendet med glada skratt och tillrop, men vi får väl se hur det går...
-Hej!
-Jag ringer från XXX och vi kommer vara ute här nu under våren och träffa både nya och gamla kvinnor… jag menar kunder!
Kollegan håller på att sälja sitt hus.
Just nu har de fått tre bud och kollegan konstaterar förnöjt:Jag är strax på väg hem från jobbet. Som överlevare. Av första arbetsveckan på det nya året.
Förundersökningsledaren ringde just och meddelade att jag ska köpa skosnören till Guldgossens skridskor. Medan jag står i Kaffestugan i morgon ämnar han ta med barnen på en skridskotur.
Det har varit en rolig vecka. Jag kan skatta mig lycklig som har så sköna arbetskamrater. Det är mycket skratt och delgivning på fikarasterna. Av hänsyn till de inblandade (och i viss mån mitt dåliga minne...) ska jag inte återge vad som sagts, men det har bland annat handlat om kycklingar, och om sex - men inte samtidigt.
I år är jag bara snygg.Nu har det äntligen blivit lite variation bland spamen.
Istället för att bara få erbjudanden om Viagra och falska Rolexklockor som påstås se mer äkta ut än de riktiga så har nu flödet även börjat blandas upp med tyska erbjudanden om möbler och utomhusbelysning.
Jag tackar ödmjukast för detta. Det är så roligt med lite variation.
I min almanacka på jobbet skriver jag upp återkontakter jag behöver komma ihåg och avvikelser från ordinarie arbetstid hos mig själv och mina medarbetare eftersom det är jag som ska hålla koll på det för tillfället.
Jag gör inga personliga anteckningar om tandläkartider, frisörbesök (Jag går till frissan en gång om året så det borde jag ju komma ihåg ändå. Förra gången jag skulle kapa lite glömde jag dock bort tiden och var tvungen att ringa och ursäkta mig. Det var inte roligt) eller annat. Det har jag min egen almanacka till.
Därför blev jag aningen förvånad när jag slängde ett öga i min jobb-almanacka nu på morgonen och upptäckte tre anteckningar av privat natur:
Mina snälla kollegor har läst Zätas blogg medan jag var i Italien, och deras medlidande väcktes när de läste om min minimala packning.
Så berörda blev de att de har startat en insamling till mig.
Nu skrattas det i mjugg bland kollegorna.
Jag sitter nämligen med mössa på mig framför datorn.
Men vad gör man inte för att hålla värmen och ångan uppe.
Det här känns bra, det känns riktigt bra!
Den här veckan skänker vår VD 10 % av det vi drar in till välgörande ändamål.
I måndags var det Läkare utan gränser, tisdag och onsdag Rosa bandet-kampanjen, idag SOS Barnbyar och i morgon Frälsningsarméns sociala verksamhet i Lidköping.
För varje besök jag bokar idag hjälper jag ett barn någonstans i världen till ett tryggt hem, utbildning och en ljusare framtid.
Det känns fantastiskt bra!
-Jag söker Marcus Hansson.
-Han är tillbaka på tisdag nästa vecka.
-Den sexte?
-#Asgarv#
Idag har vi en för mig ny bekantskap här på jobbet. Han jobbar vanligtvis kvällspasset men stöttar upp oss på dagtid idag eftersom vi har några sjuka.
Gissa vad han hade med sig såhär första dagen?
En tårta!
Tänk vilka grabbar det finns!
Jo, nu vet jag vad jag kan skriva.
Idag gick brandlarmet på jobbet. Det är inte direkt första gången det händer. Högst troligt inte sista heller.
Vårt företag finns inhyst i en stor länga med massa företag, komvux, en industri, butiker och jag vet inte allt. Titt som tätt händer det att någon glömmer stänga av en spisplatta, att man eldar lite i en kemisal, att det blir för varmt inne i en verkstad, att några ovarsamma renoveringskillar råkar utlösa larmet med slipdamm från väggarna... Ja, det finns tusen och en orsaker till varför brandkåren med ojämna mellanrum kommer och hälsar på oss.
Men de är inte helt ovälkomna. Vi får en liten paus från jobbet, en anledning att sträcka på benen, och framförallt, som kollegan uttryckte det:
-Det finns inget som går upp mot brandmän!
Detta uttalande fick jag höra idag, när vi stod utanför porten och såg en handfull uniformerade karlar välla ut ur brandbilen som tutande och blinkande kommit till vår undsättning.
Men tanke på vad vi ägnade oss åt i fredags för en dryg vecka sedan, var jag tvungen att svara henne:
-Ja, det skulle i så fall vara sjukgymnasten vägg i vägg.
Kollegan höll med mig och så mös vi ikapp en stund över det faktum att vi har en så söt företagsgranne.
Vi slutade inte förrän vi upptäckte att han stod precis bredvid.
Och för er som undrar vad vi gjorde den där fredagen så kan jag berätta att vi hade en föreläsning om ergonomi på jobbet.
En kollega brände sig på smältande plast idag.
Det blev en rejäl brännblåsa i högerhandens tumveck och på lite fler ställen i handen.
Jag kom ut i köket en stund efter att det hänt och gick genast och inspekterade skadan. När jag såg hur det såg ut for ett minne från min egen brännolycka i Italien i somras förbi, parat med mensvärk och min allmänna motvilja mot sår och elände. Resultatet var att jag plötsligt inte mådde så bra och lämnade köket med några uppmuntrande hejjarop bakom mig.
Kändes sådär kollegialt faktiskt.
Och i jämförelse så var min brännskada i somras som en värmeljuslåga jämfört med en majbrasa.
Vi pratar ålder på jobbet. 30-plussarna utan barn känner sig som 25.
Jag känner mig som 28. Det var då Guldgossen föddes.
Kollegan kontrar:
-Tänk om jag får barn vid 40. Kommer jag alltid känna mig som 40 då, fy vad gammalt!?
Jag ser samtidigt att jag just mottagit ytterligare ett spam i min inkorg.
Det står "Now you can look ten years older than your age".
Vem bryr sig, tänker jag, som redan känner mig just 10 år yngre än jag är.
Denna veckan har vi haft tävling på jobbet. Målen var många och de flesta relaterade till arbetet. Men vår kreative chef hade också hittat på att vi skulle bjuda in minst två Lottor på namnsdagsfika i tisdags (tack till er som kom, särskilt kul att träffa dig som det var länge sedan jag träffade senast), fixa en midsommarlunch (färskpotatis, lax, sill, jordgubbar och massa annat gott) och skaffa en matchtröja med autogran från en av Elfsborgsspelarna.
Belöningen om vi klarade av våra mål är ledigt med lön på klämfredagen nästa vecka. Om vi fick en speciell lirares autograf skulle vi även få ledigt onsdag eftermiddag.
Vi har kämpat hårt och jag är äkta rörd över mina kollegors slit och kämparanda. Idag hade vi ett riktigt tufft, för att inte säga omöjligt mål att nå upp till, men vi klarade det, och det var inte tack vare mig kan jag ärligt säga.
Fatta vilken kort vecka det blir nästa vecka. Två och en halv dags arbete bara. Jag njuter i förväg!
Snygga kollegan berättar att hon varit och handlat på outlet-butik men att hon genast slänger kassen.
-Jag menar, hur kul är det att gå omkring med en kasse som det står "OUTLET" på. Det är ju typ samma sak som "FATTIG".
På lunchen sitter jag, åldernojiga kollegan, shopoholic-kollegan, gravid-kollegan, snygga kollegan och ytterligare några kollegor och pratar mat.
Åldersnojiga kollegan har med sig en sallad med sockerärtor, bladspenat, solrosfrön och mozarellaost.
Jag påminns om en fantastiskt god lunch jag åt hemma hos Italiensystern sist vi var där. Lunchen var av det lättare slaget och bestod av solmogna körsbärstomater, små runda kulor av den finaste mozarellaosten och en god olivolja och så flingsalt. Fantastiskt gott i all sin enkelhet.
Jag berättar om matminnet för mina arbetskamrater och åldersnojiga kollegan börjar plötsligt beté sig aningen upphetsat och uppvisar ståpäls.
Vi andra skrattar åt att hon kan få rysningar av bara tanken på god mat.
Men jag måste erkänna att jag förstår henne. Riktigt god mat är verkligen något att gå igång på!
Föräldralediga kollegan var här på lunchrasten. Det var gôtt att se henne. Hon såg precis ut som innan hon blev gravid. Av nio månaders mage fanns inte ett spår, om man inte räknar det underbara lilla knyte kollegan bar på armen.
Jag fick hålla knytet en stund. Hon log mot mig och räckte ut sin lilla tunga. Så söt! Jag smälte lite granna måste jag erkänna.
Jag är en värdelös människa.
Under fem timmar har jag bara bokat 2 besök.
Bläääääääääääääääääää!
Det är sista arbetsdagen på hela året. Det är väl inget att undra på om det tokar till sig lite grann.
Jag ringer växlar och frågar efter den som bokar in företagets hotellövernattningar.
Kanske sluddrar jag lite för växeldamen frågar förskäckt:
-Avrättningar!
Kollegan vid skrivbordet bredvid kör den lite trevligare stilen och önskar sina respondenter God Jul. När hon ledsnar försöker hon variera sig lite, men det går inte lika bra:
-Tack för samtalet, och trevlig Gul!
Jag pratar med en söt liten tjej i Skåne. Hon heter Dora men uppger inte sitt efternamn. Jag bokar in ett besök med henne och behöver hennes e-postadress för att maila bekräftan.
-Ja, det är dora punkt k i s.
-Dora punkt "tjiiis", förtydligar jag.
Med ömklig liten röst svarar hon:
-Nej, Kiss. Det uttalas kiss.
Fick mitt första julspam nyss. En översättning av texten lyder:
"Är du redo för julens erektion?"
Rackarns! Här har jag bakat pepparkakor och lussekatter, köpt hyacinter och amaryllis, städat och fejat, hängt upp julgardiner, kokat knäck, vikit julgranskarameller, stöpt ljus, lutat Långa, slaktat julgrisen, såpskurat golvet och strött ut hackat enris... (Jaja, jag överdriver visst lite.)
...men jag har alldeles glömt bort att förbereda mig för julerektionen.
När jag nu äntligen är tillbaka på jobbet efter att ha varit borta hur länge som helst, så väntar en stor förändring på mig.
Istället för att slå 9:an för att komma ut på linjen, är det numera 0:an som gäller.
Hur svårt kan det vara att lära sig?
Jättesvårt verkar det som!
Veckans spamskörd på jobbet: 131 brev.
Det är en mycket radikal förbättring sedan förra veckan.
Vår IT-Chef har gjort en julkrubba. Med foton av personalen har han klippt och klistrat, skrivit ut och gjort figurer i kartong som står samlade kring Jesus-barnet.
Några av mina kollegor agerar herdar, någon är Maria, VD:n stoltserar som Josef. Det finns ett Jesusbarn i krubban och tre vise män (väldigt vad de tre vise männen är stolta över att just de blev utvalda till vise män. Jag ser inget som helst samband mellan deras verkliga intellektuella förmåga och den julkrubbsfigur som de får representera.).
Vet ni vad jag fick vara?
Jag är kamelen!
Rubriken är inte sann, men det lät bättre än "Granne med ett skelett". Dessutom är jag lite osäker på hur skelett stavas.
I morses när jag var på väg till jobbet, passerade jag som vanligt fönstren in till sjukgymnasten som huserar vägg i vägg med oss. I siluett mot en spegel såg jag då ett skelett stå och stirra med sina tomma ögonhålor in i en vägg. Eftersom jag vet att det jobbar en sjukgymnast innanför fönstren blev jag inte uppskrämd. Det klart att man har ett skelett när man ska ha koll på alla benen i kroppen. Men hade jag inte vetat hade jag nog hajjat till lite.
Vi vanliga dödliga brukar ju behålla våra skelett i garderoben, och inte låta dem stå och spegla sig framför fönstren.
752 spam fick jag på jobbet förra veckan.
Det går fortfarande åt rätt håll.
Antalet spam i inkorgen på jobbet under vecka 45 är (hör ni den imaginära trumvirveln...)
803 st.
Det fortsätter åt rätt håll!
Det finns olika sätt att börja sin arbetsdag på. En del hör till de bra och en del till de dåliga.
Det kan också börja dåligt men fortsätta bättre.
I morses vaknade jag med huvudvärk, igen. Det kändes väl sådär får jag medge. Efter dusch och frukost blev det lite bättre, även om värken inte övergav mig.
När jag kom till jobbet och solen silade in genom persiennens aluminiumlameller blev jag på lite bättre humör… Ända tills jag fick se vad som låg på mitt skrivbord... Då gick humöret upp i topp!
Jag har ett litet häfte med post-it-lappar liggandes bredvid mitt tangentbord och där hade någon under gårdagskvällen målat upp ett område med tippex och sedan ritat två fina hjärtan.
Tänk vad en liten kärlekshälsning kan göra för morgonhumöret!
Idag känns det som om jag inte gjort någon nytta på jobbet.
Det är väl visserligen inte riktigt sant men jag har suttit i en massa möten och gått bredvid min arbetsledare lite eftersom jag ska vicka för henne när hon går på mammaledighet.
Kommer ni ihåg tavlan "Blir du lönsam lille vän"?
Idag svarar jag nej på den frågan.
Veckans spamskörd på jobbet är faktiskt mindre än förra veckans.
969 st räknar jag till.
Jag hade ju tänkt rapportera antalet spam per vecka. För att ha koll på om flödet ökar eller om det bara är som jag tror.
Under förra veckan (v 43) fick jag 1241 spam på jobbet.
Fastighetsskötaren har låtit polera upp golvet i entrén in till mitt jobb. Det är ett fint gammalt stengolv, som nu ser ut som det är gjort av plast.
Jag undrar om han är nöjd.
Jag är så rastlös.
Det är jättejobbigt att bara sitta och vänta den tid det tar från det jag slagit telefonumret tills det svarar i andra änden. Det brukar ta mellan 10 och 20 sekunder och det är låååånga sekunder om jag inte har något att sysselsätta mig med.
Men jag har funnit räddningen.
http://www.sr.se/barn/spel/fruktspelet/
Är det bara jag, eller ökar spamen lavinartat?
Den här veckan har jag fått 1223 spam på jobbet.
Jag ska börja föra bok på det där. Ni kommer få besked.
Jag ringde just för att intervjua en bonde.
Han berättade direkt att han inte hade lust att prata för han var på väg från sjukhuset där han hälsat på sin mamma som amputerat någon eller några kroppsdelar och nu hade hjärtsvikt.
-Jag orkar inte prata just nu! sa han.
Tycker ni jag ska ringa honom på måndag igen?
Nej, jag tänkte väl det. Jag har faktiskt tagit bort honom från adressmaterialet. Det känns liksom inte såååå viktigt att fråga hur väl han tyckte en monteringsanvisning stämmer när morsan är jättesjuk.
Nu går två av mina kollegor hem för dagen.
I våras slutade jag själv så här dags men nu jobbar jag heltid.
Jag vill hem.
Jag blev kanske aningens bländad av den där strålkastaren. Nu vill jag inte se åt en godisbit så länge jag lever.
I alla fall inte på hela dan...
I alla fall inte förrän efter lunch...
Äsch, jag går och tar en Twix med detsamma...
Ibland när det känns mörkt och hopplöst så tänds en liten strimma. En strimma hopp, en strimma ljus.
Just nu, klockan tio, krämade en miljonwattad strålkastare igång sitt bländverk mitt i synen på mig.
Jag är trött (sov för lite i natt).
Jag är lite ledsen (för lilla Svalans skull).
Jag funderar på hur jag ska orka jobba hela dagen med min trötthet och med vetskapen om lilla Svalans kämpande.
När jag kommer ut i köket för fikarast med mitt skruttiga äpple i handen så får jag se vad VD:n vart och köpt.
Det står 3 KILO GODIS i en gigantisk skål mitt på bordet. Och inte vilket godis som helst. Det är små underbara bitar av Twix, Marsh, Bounty och Snickers.
Sing halleluja sisters!
Nu har jag lyckats bjuda hem mig själv till en kollega på "förfest" innan bowlingen.
Vad är jag för människa egentligen? Den perfekta bilden av Zäta som jag ju hittills lyckats upprätthålla, åtminstone här på bloggen, håller på att krackelera.
Ikväll ska vi bowla med jobbet. Och käka i bowlinghallen.
Det här med maten var ett kapitel för sig.
Eftersom bowlinghallen inte har värsta restaurangköket och vi är 20 personer så önskade de att alla skulle ta samma rätt. Det är ju förståeligt, det är ju okej.
Men då skulle vi ju rösta... Vi fick en lista över huvudrätter, tillbehör och såser och alla fick sätta sin röst vid varje punkt.
Bland huvudrätterna fanns räklandgång. Jag älskar räkor så det röstade jag på.
Tillbehören var olika typer av potatis. Jag gillar potatisgratäng så det valde jag.
Och så var det då sås. Som Mix Megapol skanderade i morses; "Bearnais - Kungen av såser" (och vid det här laget har väl alla noterat att jag inte bryr mig om att kolla upp stavningen på svårstavade ord, i alla fall inte i bloggen). Det finns ingen sås som går upp mot en fin bea!
Mina kollegor undrade om jag verkligen tänkt igenom mina val. Räklandgång med potatisgratäng och bearnais! Är inte det en lite konstig blandning? Jo, det är det väl, och jag skulle nog inte vilja äta det i verkligheten, men nu gällde det ju att välja ut det bästa från varje kategori, var det inte så...
När alla andra också röstat visade det sig att det blir fläskfilé med potatisgratäng och grönpepparsås. Det blir nog också bra. Fast jag kommer sakna min bea.
Det hjälpte inte omedelbart med min omroddning av arbetsplatsen heller. Jag gissar att jag kan behöva experthjälp.
Jag kommer bli så illa tvungen att gå över till grannföretaget och fråga om sjukgymnasten... den lille söte sjukgymnasten... den lille söte rolige sjukgymnasten... den lille söte rolige hjälpsamme sjukgymnasten kan ta sig en titt på hur jag sitter.
När jag vaknade i morses kände jag direkt att jag fortfarande har ont i vänsteraxeln/armen/nacken.
Jag var ju och styrketränade igår och jag tog det lugnt med axlarna, körde lite mer med benen istället. När jag tittat på "Halv åtta hos mig" och strukit en stund ställde jag mig i duschen och lät varmvattnet öka temperatur succesivt tills det nästan var skållhett. Sen gick jag och la mig med TNS-apparaten.
Den långsiktiga effekten av min påhittade behandlingssvit kan jag naturligtvis inte uttala mig om ännu, men den omedelbara har i alla fall uteblivit.
Innan jag började ringa i morses försökte jag möblera om min arbetsplats lite grann. Det är ju "telefonarmen" som gör ont så nu har jag försökt skaffa lite mer stöd för armen. Förmodligen beror smärtan på att jag hela tiden spänner axeln för att hålla upp armen när jag slår in numret på telefonen. Jag sitter ju ändå här åtta timmar om dagen, och båda händerna är igång hela tiden.
Jag tror alltså inte att det är hjärtinfarkt...
Igår slutade min kollega att röka. Hon har slutat så där tvärt av bara. "Cold turkey" eller vad det heter. Hon är inte "chicken" i alla fall.
Igår fick hon och hennes sambo också sitt nya hus. En perfekt dag att sluta röka. Huset anlände i plocke-pinn-format och riggades snabbt av fyra vana snickare.
På jobbet följer vi andra utvecklingen med stort intresse, både utvecklingen av rökstoppet och hus-uppet.
Jag tycker hon är beundransvärd. Hon har inte rytit åt mig en enda gång, trots att abstinensen torde vara ganska stor.
Jag tror inte jag för tillfället har alla hästar hemma. Eller vilka det nu är som borde vara hemma...
Så här kan det låta när jag ringer:
-Och vad heter han, i namn?
eller:
-Hur många hotellnätter kan det blir på en dag.
och:
-Hette du Karl Nissfeldt?
-Nej, Jörgen Hultkvist.
-Okej, jag ska nog hem och tvätta öronen med spetsig tvål.
Världens bästa kollega (i alla fall idag) hade idag med sig underbart goda, munsmältande, fudgeliknande chokladkakor och försåg oss med på fikarasten.
Det är så här en fredag ska tas!
Nu har jag ägnat tio minuter åt att återberätta den mest spännande episoden i katastroffilmen Poseidon för min sysslingkollega på jobbet.
Det var när de överlevande klättrade i ventilationstrumman. Först kom pappan - som varit borgmästare och brandman, sen kom mamman (till barnet) - en singelkvinna som mest var utfyllnad i filmen och på slutet fick ihop det med en annan av de överlevande, sen kom barnet - en kille på ca 10 år, därefter klättrade killen - som hade ihop det med dottern, och dottern - till pappan som var brandman, sen bögen - som var gammal och flintskallig och egentligen tänkt ta livet av sig innan katastrofen, och spanjorskan - som var hispig och fripassagerare och sist i trumman klättrade pokerspelaren - en egoist som var den förste att trotsa kaptenens order för att försöka rädda sig från det voltade fartyget.
När kedjan kommit ungefär halvvägs började vattnet stiga i ventilationstrumman. Pokerspelaren hetsade de andra till att klättra snabbare för han skulle bli den förste att drunkna. Mitt på trumman fanns en rejäl inbuktning som man var tvungen att tränga sig igenom. Den klaustofobiska känslan var total, men de flesta tog sig förbi utan problem. Bögen, som var duktigt hetsad av pokerspelaren, tappade fotfästet mitt i den trångaste delen och fastnade, varpå spanjorskan, som redan innan förutspått allas undergång, fullkomligt ballade ur och började skrika hysteriskt och ville vända tillbaka. Hon tryckte därmed ner pokerspelaren som fick vatten upp till midjan. Han lyckades ändå lugna henne tillräckligt för att hon skulle ta tag om bögens fot och skjuta honom uppåt och till slut kunde de fortsätta klättringen.
I änden av ventilationstrumman tog det stopp. Den mynnade ut i ett tak, som i den upp-och-nerpå-vända båten blev golv, och var spärrad av ett fastskruvat galler. Pappan gjorde allt han kunde för att slå loss gallret. Det fanns ingen chans att vända på sig och kunna sparka loss det så han slog med armbågen tills den trasades sönder, men det var lönlöst. Så kom han på att pojken kanske kunde skruva upp skruvarna som höll fast gallret och killen fick langa upp pojken förbi mamman och pappan så att han kom högst upp i trumman. Pojkens små händer lyckades precis lirka sig igenom gallerrutorna och kom åt att känna på skruvarna, men de satt för hårt fast. Trots uppbådande av alla sina krafter och bönande och gråt av de övriga var det omöjligt att ens rubba skruvarna en millimeter.
Spanjorskan fick göra sin insats i filmen då hon tog av sig sitt halsband med ett silverkors och langade det uppåt i kedjan av människor. Under tiden nådde det bubblande vattnet så högt att pokerspelaren inte kunde andas längre. Förtvivlat tittade han på spanjorskan och bannade förmodligen sitt öde för att han istället för att, sin vana trogen, tänka på sig själv, satt någon annan i främsta rummet och med milt våld föst spanjorskan före sig i ventilationstrumman. Jag blev lite överraskad över att han skulle stryka med så tidigt i filmen för han var ändå en av centralfigurerna. Jag hade redan räknat ut att pokerspelaren, pappan och dottern skulle överleva och kanske mamman och pojken.
Högst upp i ventilationstrumman hade i alla fall pojken äntligen fått smycket och oändligt försiktigt, för att inte tappa dyrgripen, börjat skruva loss de två skruvarna som höll gallret på plats. Jag reflekterade över att det bara var två skruvar och inte fyra, men det var väl väl det för med fyra hade de nog drunknat allihop.
När väl gallret var borta (pappan gav det en kraftfull sista knuff) var de alla snabbt uppe ur hålet och till sist kom även pokerspelaren, som lyckats hålla andan tillräckligt länge för att överleva.
Och hoppsan, nu har jag berättat det för er också!
Det nya formatet på NLT är inte bra när man vill slå in blommor, konstaterar en kollega.
Hon har, precis som alla vi flickor på kontoret, fått en härligt mörkröd, långskaftad ros av vår VD som tack för en riktigt bra vecka. Jag har ju redan tidigare berättat vilken bra chef jag har.
Idag bevisar han det igen!
Det knattrar inte längre!
Jag sitter på jobbet och skriver, på mitt gamla hederliga, moderna tangentbord.
Jag påstod ju förra veckan att ingen dör av lite vatten, utom ett tangentbord. En korrigering är på sin plats:
Ingenting dör av lite vatten, inte ens ett tangenbord!
Shoppoholic-kollegan har varit på shopping-lunch. Hon återvände med bland annat en kofta (för 149 kr).
Jag har varit på shopping-lunch. Jag återvände med en packe tandtrådshållare.
Det är olika..
Lite vatten har väl ingen dött av!
Jo, om man är tangentbord så är det direkt livsfarligt.
Så här var det:
Jag satt i lugn och ro och pratade med en trevlig man som berättade att han varit i Marsej (fonetisk skrift, typ) i somras med familjen, och försökt hitta ett ledigt hotellrum, men att det var fullkomligt fullbokat överallt på grund av en trafikolycka som proppat igen huvudvägen och fick människor att stanna kvar i staden.
Under tiden som jag lyssnade till den underhållande berättelsen fick mina händer för sig att de var tvugna att göra något. I vanliga fall brukar jag skriva hela tiden medan jag pratar med folk och mina fingrar blir rätt rastlösa som sysslolösa. Alltså grabbade jag första bästa tingest i närheten, vilket råkade bli min vattenflaska, och började skaka den lite förstrött.
Tyvärr, jättetyvärr, så satt inte korken fast ordentligt och till följd av detta kaskadkräktes flaskan ut en halv liter vatten rakt ner i mitt tangentbord.
Nu ligger mitt fina, kompatibla, relativt nya tangentbord i papperskorgen och jag sitter och skriver på ett gammalt, jättestort knatterskrivbord. Det låter som gamla dagars skrivmaskiner ungefär. Känns lite mysigt, så här de tre första minuterna. Jag undrar hur länge det dröjer innan min närmaste kollega ber att få byta plats med någon annan...
Just tillbaka från lunchen.
Jag och värsta shopoholic-kollegan var på Svenska Hem. De rear ut hela butiken på grund av konkurs och det var halva priset på alla varor. De flesta möbler säljs däremot på nätauktion.
Visst fanns det jättemycket fint som även väckte mitt habegär, men jag kontrollerade mina lustar. Det är bättre jag "äter upp" pengarna i kväll tillsammans med maken.
Jag tycker det är lite intressant att se vilka påslag olika butiker har. Svenska Hem är ju en "dyr" affär men jag visste inte att det var sååå dyr.
Jag hittade en kudde som, vad det verkar, är en exakt kopia av den kudde jag köpte på IKEA för ett tag sen. IKEA-kudden kostade 69 kronor, vilket är en tredjedel av priset för Svenska Hem-kudden (och då var det ändå halva priset på Svenska Hem!). Det säger en del tycker jag.
Shopoholickollegan passade dock på att fynda och jag måste erkänna att hon har smak. Hon hittade två ljuslyktor med samma mönster men i olika färg (en svart och en bärnsten), en liten svart keramikskål med krusidulliga kanter och en cool klocka med bara visare, som två stora pilar. Hela kalaset gick på under 400 kronor och det är helt okej tycker jag!
Jag och mina kollegor sitter fortfarande och ringer. Det är kanske inte jättehög svarsfrekvens med tanke på att många slutar sina jobb tidigare inför morgondagens begivenheter.
För att fördriva tiden medan vi väntar på att folk ska svara sitter vi och småpratar med varann. En av kollegorna gör tjejjklassikern i år och har just fått veta var hon ska bo när de springer. En annan kollega vill försöka hålla sig uppdaterad.
-Hur långt ska ni springa?
-Det är en mil. Men det är i terräng.
-Va, är det en mil i regn!
Hon visar upp en klänning. Endast 198 kr.
Endast sommarkänsla.
Jag klagar på att bröstlapparna är lite små. Hon påpekar att hon inte har så stor bröst som jag.
Jag retirerar.
Jag: -Och nu var det ganska länge sen du köpte nåt va?!
Shopoholic-kollegan (stolt): -Ja, fem dagar sen!
Tillägg:
Shopoholic-kollegan en timma senare: -Jag ska lämna tillbaka klänningen. Den var trasig på magen.
Jag: -Så blir det när man köper billiga grejjer...
Ringde ett företag i Göteborg och frågade efter Personalchefen. Mannen i andra änden, uppskattningsvis 63 år, svarar:
-Ja, det är Sven-Bertil. Vänta ska jag se om han är ledig.
Sen hör jag mannen ropa:
-Sven-Bertil! Det är en tant som söker dej. Kan du ta det eller?
Nu är det fastslaget! Jag är en tant.
Shopoholickollegan visar upp fodralet till de nya svindyra solisarna. Hon hade fått fel först. Det nya fodralet är i skinnimitation och fyrkantigt. Rätt fräckt faktiskt.
Men det matchar inte den nya väskan...
Nu kommer shopoholic-kollegan studsande och erkänner att hon köpt nya sandaler. Jag tycker att de ser precis likadana ut som dem hon förevisade förra veckan.
-Jo, men jag köpte nya likadana!
Jag förfasas en liten stund tills hon berättar att de gamla gick sönder. (Ja, så klart! De var ju ett helt år gamla!)
Sedan berättar hon att hon nog ska köpa nya solglasögon också. Hon har hittat ett par snygga på Synsam, för nästan tusen kronor. Jag har aldrig ens köpt jeans för så mycket pengar.
Nu är jag lite hård mot kollegan och tycker hon är en riktig liten Slösa.
För att försöka mildra mina hårda ord komplementerar jag hennes snygga klänning. Det är samma klänning som någon har i en glasögonreklam och jag ha faktisikt lagt märke till just den klänningen vid reklamen och tänkt att den är jättefin. Kollegan säger:
-Jaha! Den här klänningen är två år gammal!
Häromdagen förevisade shopoholic-kollegan sina gamla sandaler. Ja, du läste rätt, sina gamla sandaler. Hon köpte dem för ett år sedan och beklagade nu att hon bara innehar ett enda par finsandaler. Man behöver tydligen, enligt kollegan, mist fem par.
Jag vågade inte berätta att jag också bara har ett par finsandaler. De köpte jag i Bulgaren år 1993 när jag var där på klassresa.
Typiskt!
Jag var på väg mot en riktigt bra bonus den här månaden, och så är jag tvungen att vara hemma med sjuka dottern.
Om man ska tänka positivt, och det ska man ju, eller?, så är hon förmodligen inte allergisk, utan bara förkyld.
Om man ska fortsätta att vara positiv så kan man ju konstatera att man får en dag att uträtta lite på. Om man... äsch, nu får jag väl ge mig, det handlar ju i alla fall om mig. Jag börjar om.
Jag är glad att dottern är förkyld.
Nej, jag är glad att dottern kanske inte är allergisk.
Jag är också glad att jag hinner göra lite sån´t som jag annars inte skulle hunnit idag. Till exempel spreja såpvatten på hallonbuskar och träd, vattna krukväxterna inomhus, handla livsmedel och båtrengöringsmedel, pärla vidare, dra in kort i datorn från kameran och...
...just det, jag kanske bör ta hand om dottern lite också. Det är ju ändå för hennes skull jag är hemma.
Förhoppningsvis är det här en mycket snabbt övergående förkylning och då kan jag jobba i morgon och då kanske, kanske, kanske jag kan lyckas få till den där sista ansträngningen som gör att jag snäppar upp bonusen ett steg till.
Inte så att jag bryr mig särskilt mycket om pengar, nejdå.
Eller att jag är tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna, nejdå.
Eller att jag är en typisk storasyster som går igång på prestation och beröm, nejdå...
Det är bara så att jag... att jag...
...SÅ VÄLDIGT GÄRNA VILL HA MYCKET PENGAR, VARA BÄST OCH PRESTERA PÅ TOPP!
Men nu ska i alla fall dottern få frukost. Det bästa huset hava! (Läs gärna med lite italiensk restaurangägarbrytning.)
Vad har ni för drömjobb? Om man bortser från vilka talanger eller utbildningar man har, och vilken inkomst man tycker sig behöva, och får önska helt fritt.
Jag har flera jobb eller yrken jag skulle vilja ägna mig åt.
Här kommer de, utan inbördes ordning:
Begravningsentréprenör - Jag kan faktiskt inte helt redogöra för min längtan efter det yrken. Men tanken på att hjälpa människor i sorg med det rent praktiska tilltalar mej. Jag har sjungit på många begravningar och tycker att de stunderna, trots sorgen, nästan alltid känns ljusa på något sätt. Det är så viktigt att få ett bra avslut på sin relation till den som gått bort. Att få ta farväl.
Kondiscaféinnehavare - Jag skulle njuta av att baka själv och driva ett litet café med gott kaffe och smarriga kakor och bakelser och rejäla smörgåsar. Gärna enligt Hagamodellen med opropertionerligt stora läckerheter.
Handelsträdgårdsanställd - Det är ju så rogivande att få omhulda små plantor och tampas med stora växter, vattna, ansa, älska.
Jag får säkert anledning att fylla på listan allt eftersom mina drömmar blommar ut.
Kollegan kommer stressande och frågar:
-Jag måste köpa motorolja till min bil, NU! Vad tror ni jag ska ha för olja?
Åldersnojskollegan säger:
-Det där är sån´t man har sin man till!
Jag säger:
-Men det är ju bara att gå in på macken och fråga. Säg vad du har för bil så vet de nog vad du ska köpa för olja.
Den bilburna kollegan säger:
-I så fall får jag gå dit och säga: Jag har en blå bil! Vad ska jag har för olja!
I måndags bestämde jag mig för att räkna hur mycket spam jag egentligen för under en vecka. Det känns ju som om det är jättemycket, men det kan ju vara bara som jag får för mig också.
Från och med i måndags har det trillat in 190 stycken.
Jag får återkomma med en uppdaterad uppgift på måndag eftersom det nog säkerligen kommer en drös under helgen också.
Intressepil!
Korrigering: 288 bidde det totalt under vecka 20. Det trillade alltså in en hel del under helgen också.
Nu har jag fått lära mig ytterligare en nyans av rött av min shopoholic-kollega. Det är RÄK-RÖTT.
Vi satt ute på fönsternichen och solade oss på eftermiddagen när hon säger till min flintiskollega:
-Akta dej så du inte blir röd som en räka, du har ju inte lika bra pigment som jag. (Shopoholic-kollegan är färgad (var jag politiskt korrekt nu?).)
Shopoholic-kollegan berättar att hon gått ner fem kilo, utan att varken banta eller öka träningen.
Jag ska börja springa i affärer, jag med.
Shopoholic-kollegan har slagit till under helgen och köpt sig en ny väska. Det ska nog föreställa en handväska, fast modell större. Den är rätt 80-talig.
Färgen är röd, jag skulle säga charlakansröd, eller kanske karsimoröd (om jag visste hur någon av orden stavades).
Kollegan är nöjd med att väskan inte är porr-röd. Hon slänger sig med lite mer handfasta uttryck än jag.
Pratade just i telefon med mamma. Hon berättade om en av sina kollegor. Kollegan har varit sjukskriven efter en ryggoperation eftersom hon lätt får ont i ryggen vid tyngre arbeten. Kollegan jobbar som städerska och det är rätt tungt. Om jag förstod det hela rätt så har hon pratat med sin arbetsgivare om det skulle kunna finnas något annat arbete hon kan utföra och hon har haft lite andra uppgifter och kunnat jobba deltid men varit sjukskriven i ytterligare två månader av sin läkare.
I måndags fick hon ett nytt besked från Försäkringskassan. Dagen därpå var hon tvungen att börja jobba heltid igen, och då fanns inget annat arbete än städarbetet, vilket försäkringskassans läkare, som aldrig ens träffat kollegan, bedömde att hon klarade av, trots att en annan läkare, som träffat kollegan åtskilliga gånger och följt hennes problem under en lång tid, sjukskrivit henne just på grund av att hon inte klarade av det.
Och till råga på allt: Försäkringskassan hade fattat beslutet två veckor innan de meddelade kollegan och därmed var kollegan inte berättigad till sjukersättning eftersom hon, trots att hon inget visste, varit hemma "helt olovandes" under de två veckorna.
Jag blir arg så jag kokar. Jag kan inte för min vildaste fantasi förstå hur man kan behandla människor på det här viset.
Ett annat exempel.
En kollegas vännina har en son som har en sjukdom som gör honom mycket infektionskänslig. Vänninan är ensamstående. Hon har tidigare haft ersättning från försäkringskassan för att kunna vara hemma med sin son, som inte kan gå i den kommunala barnomsorgen. En enda liten förkylning kan göra honom dödssjuk och vilken förälder vill riskera det!
Men för ett tag sen ändrade sig försäkringskassan och meddelade att modern inte skulle få någon ersättning, det fanns ingen anledning för henne att inte arbeta. Vad gjorde vänninan? Hon kunde inte lämna sin son själv hemma och hon kunde inte släppa in honom till alla virus på dagis så hon fick flytta hem till sin gamla mamma och dela på hennes pension som plötsligt fick räcka till för både den gamla, vänninan och sonen.
Ytterligare ett exempel:
En bekant har varit deltidssjukskriven på grund av depression men har sakta och säkert blivit bättre och bättre. Han har haft en mycket bra och förstående och pushande läkare som hjälpt honom att trappa ner på de antidepressiva medicinerna i lagom takt. Medicinen har som biverkning att man blir väldigt trött, och därför har min bekant varit deltidssjukskriven ganska länge. I höstas återstod dock bara två månader av sjukskrivningen. Min bekanting var laddad för att börja jobba heltid och allt gick som på räls. Då får han besked om att Försäkringskassan har en ny läkare som tittat på hans fall och nu vill göra en ordentlig utredning. Han ska skickas till Göteborg under några dagar för att träffa några experter på en psyk-klinik som försäkringskassan har avtal med. Bekantingen försökte förklara för försäkringskassan att det var bortkastad tid och bortkastade pengar eftersom han bara skulle vara sjukskriven två månader till, men det hade ingen betydelse. Försäkringskassans läkares ord var lag! Så min bekant fick ta ledigt (försäkringskassan ersatta inkomstbortfallet), sätta sig på tåget till Göteborg (försäkringskassan ersatte resan) en torsdagskväll, ta in på hotell (försäkringskassan ersatte hotellvistelsen), träffa en psykolog under en kvart på fredagen (försäkringskassan betalade klinken för deras ansträngande arbete med utvärderingen). Psykologen sa "Hej, vi hinner inte prata så mycket idag eftersom det är fredag, men du får komma hit igen på måndag så fortsätter vi." Bekantingen for hem, och tillbaka, sov på hotell igen och var med om en givande gruppterapitimma där han fick lyssna på fem andra människors livsöden och själv berätta att han varit deprimerad men nu var frisk, och åka hem igen. Alla han träffade där, inklusive psykologerna, undrade vad han gjorde där.
Och jag undrar: Vad håller försäkringskassan på med! De jiddrar med mina pengar och ännu värre, de leker med människors liv. De påminner om barn som drar vingarna av en fluga bara för att de inte har nåt bättre för sig, eller rör om i en myrstack för att det låter så härligt när de små stackarna förtvivlat kryper omkring i skräck och förvirring och försöker skapa en ny ordning i sitt kaos.
Varför ska försäkringskassan överhuvudtagen ha egna läkare? De är låtsasläkare som ska sitta och bedömma riktiga läkares arbete och underkänna vad de riktiga läkarna kommit fram till efter långvarig kontakt med sina patienter.